Trollhättan 100 år, Vi firar detta event!

Nedan boken om Trollhättan. Vi har beslutat oss för massa erbjudande! För att fira Thn hundra år! Du kan köpa knappar med "I LOVE THN" FÖR 40:- Kontakt Dan-Axel Möllengård

Samt vi har jobbat med ett över 70års verk som har inga rättigheter eftersom de löpt ut. Att presentera gratis som en gåva till Thn borna en historia om Thn med många spännande berättelser. Framför allt varför har vi de stadsdelsnamn vi har och även om öden i Thns stads historia. MYCKET REKOMENDERAD  läsning nedan!

OM TROLLHÄTTAN

EN REDOGÖRELSE FÖR TROLLHÄTTETRAKTENS

FORNMINNEN OCH HISTORIA.

 Förord 

Denna bok är inskannad av Lars Jonasson ”restylad” och lite rättad av Dan Möllengård. Eftersom kvaliten på underlaget ibland var otydligt kan det förekomma stavnings märkligheter. Gammal Svensken är bevarad. Men garanteras en underhållande och roande läsning om Thn.

 

Dan Möllengård

 

Orginalförord

 

Denna bok har tillkommit på uppdrag av Trollhättans lärarkår. Avsikten med densamma är att giva en handledning vid undervisningen om traktens fornminnen och i dess historia. Den är utarbetad av tre av skolans lärare (Thyra Fogel, Ragnhild Lundbäck och Ruben Aronson) och grundad på uppsatser, sakuppgifter och upplysningar av Trollhättebygdens Fornminnesförenings ordförande herr G. Lundén. 

Boken framträder utan några anspråk på att ingående och uttömmande behandla ämnet. Den är enbart avsedd att vara till tjänst för undervisningen i stadens folkskolor. Författarna ha icke hållit på någon kronologisk ordning, utan stoffet torde av lärarna själva på lämpligt sätt ordnas och inpassas i skolans ämnen och undervisning. 

 

PLAN 

 

för utflykter i samband med historieundervisningen. 

Utflykterna anordnas så, som det faller sig lämpligast för varje skola. 

 

I. 

Utflykt till Skogstorpa med järnåldersgravfältet, där den s. k. Rävkullen är den största (dock mycket förstörda) graven. — I hörnet av Margaretavägen och Skogstorp på vägen på Egna hem finnas offerplatser, hällar med offerskålar, — 30 m. från denna plats invid den forna grusgropen finnes en offerhäll med blodränna. 

Inom staden finnas ej mindre än 16 skålristningar eller offerhällar. 

II. 

Malöga. Gammalt färjställe med offerplats.. Fyra sådana finnas, därav en häll med 70 skålar på Malöga Helgesgård. 

Under medeltiden byggdes här en kyrka, omtalad 1334, av vilken rester finnas i en källare i :grusåsen. Mitt emot på andra sidan älven ligger ruiner av Naglums kyrka, även den en medeltidskyrka, vilken övergavs först 1800. Här gick sedan gammalt den stora här- och färdvägen mellan Sverige och över Dal till Norge. 

Byn med gamla hus.

En gammal ladugård från 1700-talets mitt med halmtak och skiftesväggar i mittpartiet är äldsta huset. — Byalaget. Typisk bebyggelse på en grusås. 

Jättegrytor. En vid sidan om vägen mellan Dannebacken och Hedeäng, — Vid Uppbördskontoret strax söder om Stallbacka finnes ännu en. 

 Kungsgrottan. — Prästgrottan på Svenäcker. Två jättegrytor finnas vid Edsäter. 

Isräfflor Slättbergen. 

III. 

Utflykt till Hojum, som är ännu en typisk grusås med urgammal bebyggelse, nu förstörd. Bautastenar och forngravar från järnåldern. 

IV. 

Domarringarna vid Vårvik. Fyra ringar, varav en med 8 och tre med 11 stenar, varjämte rester av ännu en stenkrets förekommer. Märk utsikten över älven och öarna från höjderna ovan Vårvik, Slottsön, Stallbacka, Ladugårdsbyn. Hällkistan vid Poxen, domarringarna vid Åkersström. Edsvägen i grustaget vid Åkersström. Järnåldersgravfält i skogen bakom Ängen. Några av gravarna är troligen från bronsåldern, Slipstenen 

ett berg på Svenäcker. Prästgrottan, en vacker jättegryta i samma bergås. 

VI. 

Älven med forsar och öar. Broar, kanaler. Höjderna och Forngården på Gröna plan, (Lärkträd.) på Forngårdsområdet finnas klockstapel, ryggåsstuga, redskapshärbre, offersten, milstolpe, Betty Backs stuga samt ett rekonstruerat bronsåldersröse. Vägarna här på västra älvstranden är anlagda av Svenska Turistföreningen (1888—89). Hela området är numera Svenska Statens egendom och ett naturskyddat område» 

Här märkes vid fallen: Skräddareklinten, Tors bad, Flottbergsströmmen, cirka 450 m. väster om hängbron, bron över Flottbergsströmmen med Polhemsdämmet, Saltet, gammalt fiske, Arvids klint och Sivs klint på västra stranden, söder om Kopparklinten, på östra sidan vid Flottbergsströmmen Elvins sluss, Kärlekens stig med jättekastet. Vid Kung Oskars bro Kungsgrottan, Polhemssluss och Polhemsstenen. 

Starkodder eller Tjuvhålan, Kopparklinten med förstörda bronsåldersgravar samt fornborgen vid ler Stastenen på Nohabs verkstadsområde. 

VII.

Edsvägenkanaler och slussar. Kraftverket. Industrier och fabriker. 

BESKRIVNING av på i planen upptagna fornminnen. Sägner och historia från trakten. 

Offerskålar. 

Offerskålar, populärt kallade älvkvarnar, kallas vissa runda, små fördjupningar, som man återfinner redan på gamla stenåldersgravars takhällar, på andra stenar ute i markerna samt på stenar, som ligga invid en odling.* Offerskålarna kallas älvkvarnar, emedan folktron menat, att människorna offrat till -älvorna i dessa. Numera vet man, att folket offrat i dessa skålar till de avlidnas andar och för god årsväxt. Offren ha utgjorts av olja, säd och värdefulla saker. 

Man återfinner alltid offerskålar på gravfälten invid de gamla odlingarna. Är odlingen av hedenhös, finnas älvkvarnarna i närheten. Här har man • synbarligen offrat för att erhålla en god årsväxt och en god skörd. Skålarna återfinnas oftast på solsidan av odlingsmarken. 

På slättbygder, där bergmark ej funnits, har man måst nöja sig med lösa stenblock. Man vet, att så sent som i slutet av 1800-talet offrades i Småland i sådana offerskålar — åt älvorna, som det sades. Stenarna kallades också älvkvarnar, och med älvorna menade man de avlidnas andar och mytiska väsen. 

Offerskålarna är mestadels lika. De är runda eller ovalformade och ha större bredd än djup. Ibland är 4 skålar placerade intill varandra så, att de bilda ett s. k. kors. Skålarna är då sammanbundna med urgröpta rännor. Ofta förekomma »blodrännor», skålar i rad med urgröpningar emellan. Sågarbyn Trollhättan ägde även åkerbruksbygd, och fornminnesföreningen har funnit många offerhällar inom samhället, t. ex.: 

2 på L:a Hojum, 

å Hojums grusås, 

å kvarteret Trädgårdsmästaren på Egna Hem, 

å Stallbackaområdet, 

4 på Malöga, 

å Torsered, 

å Hälltorp. 

Skålarnas antal varierar från 4—70 st. på varje ställe. De 4 skålarna finnas på Stallbacka i en lös sten. Det största antalet finns på Malöga Helgesgård. På Storekulle mellan Ronnum och Ny:gård finnas 3 offerhällar. På en offersten vid Hullsjö finnas fotavtryck, solhjul och kors. I Väne härad är nu kända ett 50-tal platser med offerskålar. Skålar förekommer redan på dösar och :gånggrifter, och de blev allt talrikare på hällkistorna. (En hällkista har hittats i Trollhättan.) 

Skålristningarna är alltså från 2J00—-3000 år f. Kr. och fanns ända till forntidens slut. 

Minnen från istiden. 

Vid besöket på Malöga påvisas, att man här har en typisk bebyggelse på en grusås. Häruppe på grusåsen redogör man för, hur här såg ut vid landisens avsmältning. Då var hela landet ända bort till Halle- och Hunneberg en enda stor, våldsamt brusande isälv med kraftiga virvel eller malströmmar. Inuti de största virvlarna i det jämförelsevis, lugna mitt hålet upplagrades en hop sand och rullstensgrus, Allteftersom isen smälte och drog sig längre bort, flyttades även jökelälvens mitt hål allt längre och längre bort, och gruset kom då inte att lagras i en enda stor hög utan i en lång vall eller ås. 

Exempel på sådana upplagringar är sandåsarna vid Malöga och Hojum. Bevis såväl för vattnets, höjd som för dess virvlande rörelse:är jättegrytorna. En större sådan och fullständigare än de övriga fanns något söder om Trollhättans kyrka men förstördes, då kraftkanalen byggdes. 

Då områdena vida omkring länge förblev sankmarker, var Hojumsbanken och Malöga länge förutom bergshöjderna de lämpligaste platserna för bosättning. Sankmarkerna på Malöga ha sedermera, uppkommit genom de bägge konstgjorda höjningarna, av älvens nivå dels på 1750-talet samt dels 1910, inalles c:a 2V2 meter vid högvatten. (Genom området. flyter Stallbackaån, även kallad Hedån, vilkens vatten numera avledes genom en tunnel, som går under staden och mynnar ut nedanför Polhems sluss. En annan tunnel — för stadens vattenledning — är sprängd under älven. Den leder vattnet från renings och uppfordringsverket på Hjulkvarn till vattentornet på Fagerstrand.) 

På Slättbergen kan man tydligt iakttaga, hur isen på stora områden planslipat bergytan, och lika tydligt kan man märka isräfflorna, vilka alltid förefinnas i den riktning, som isen rörde sig eller från norr till söder. 

Ett utmärkt tillfälle att iakttaga samma sak har man på bergen norr om kyrkan mellan Kraft och Bergkanalerna m.fl. ställen-

Järnåldersgravar. 

De äldsta järnåldersgravarna utgöras av s. k. markgravar och är från den förromerska tiden. De återfinnas i grusåsar och är ibland utmärkta genom en s. k. »visarsten». 

Vid tiden för Kristi födelse ersättas flatmarksgravarna av större eller mindre jordkullar. Vid utgrävning av dylika hittar man urnor och föremål. I trakten av Trollhättan är det gott om järnåldersgravar. Bland dessa märkas järnåldersgravarna vid Tunhems kyrka (13 st. skilda gravfält på Tunhemsslätten) och vid Stallbacka samt den s. k. Kungshögen vid Hol. I Väne härad är ett 40tal gravfält kända. 

Bautastenar, skeppssättningar och enkla eller sammansatta domarringar är även minnen från denna tid. Domarringarna vid Vårvik ha ursprungligen varit 6 st. Fyra är nu kvar, 3 med 11 - och 1 med 8 stenar. Dessa domarringar vid Vårvik är sammansatta. Invid en sådan större domarring påträffas understundom även en mindre .sådan — populärt kallad »förstuga». Vid Åkersström finns en sådan krets med förstuga. 

Snorre Sturlasson sade, att man höll ting på fädernas gravar och blotade där. I den stora stenkretsen hölls troligen ting, eller där samlades man. Herr G. Lundéns teori är, att i den mindre ringen, förstugan, där var offerstället, och där blotade man. På andra sidan den stora ringen var tydligen en begravningsplats. 

Bautastenar är resta över berömliga män, även ;sådana som dött i främmande land eliter fallit i viking. Olaus Magni säger: »Bautastenarna restes på höjder och invid vägarna till minne av stora män och på platser, där väldiga drabbningar utkämpats.» Snorre Sturlasson sade:»Överdjärva män kastade man hög och över män, som stora ting uträttat, restes bautastenar.» 

Vid Hojum ha ursprungligen funnits åtminstone 6 sådana bautastenar. 

Fornborgarna i våra trakter är tydligen att hänföra till den romerska järnåldern och folkvandringstiden. De är stora stenrösen, skansar eller vallar och återfinnas på bergens krön. I Göta älvdal är 14 st. fornborgar kända från Torslanda till Hälleberg. Inom Trollhättans stad, invid Flottbergsströmmen, ligger en av dessa. En förskansning har gått runt berget, och vid porten märkas ytterligare 2 förskansningar. Man har funnit spår avförbränning inom borgen, och i dess mitt har tydligen funnits en damm. Borgen har även en tydlig ingång. I passet mellan Häcklan och Hälleberg, återfinnes en annan fornborg. 

Hojum.

Namnet påträffas först i rättegångsprotokoll från 1542, vari omtalas hur Per i Hojum efter ett besök hos Gunnar i Stavered blev ihjälslagen. Då skrevs namnet »Hogen» = höga bygden. Namnet syftar på ,,b ankarna. ,Hem.— um = gml. namn, som avser de första mer betydande bebyggda platserna i en trakt.

Hojums marker var vidsträckta ' och. innefattade större delen av den plats, där Trollhättan nu är beläget. På 1500-talet bestod Hojum av 2 gårdar, den ena skatte-, den andra frälsegård. Den senare är Lilla Hojum. Många olika ägare till gårdarna är kända. BL a. nämnes på 1500-talet ägaren av hela Vänehärad, greve Svante Stures till Hörningsholm änka, Märta Leijonhufvud. En annan bemärkt person, som innehaft gården, är översten vid Västgöta-Dals regemente Wilhelm von Salzburg, som bl. a. deltog i 30-åriga kriget. På 1700-talet ägdes gården av karolinen Gustaf Dahlberg. Platsen för nuvarande kanaltorget kallades ända in på 1800-talets mitt »Dahlbergs hage». 

Hojums skattegård gavs i förläning åt Lennart Torstensson men indrogs vid reduktionen på 1600talet till kronan. Gilius Hillerström och David Jocknick var senare ägare. År 1801 anslogs lilla Hojum till boställe åt slussverkets kamrerare. Därefter utarrenderade kanalverket de 2 Hojumsgårdarna, och först efter 300-årig skilsmässa återförenades de.' 

Hela åsen däruppe var fordom bebodd.

Åsen är nu förstörd genom att staten där tagit grus till kanalbygget. Man har i åsen funnit s. k. flatmarksgravar (utan sten och med eller utan urna). Om bautastenarna därstädes är förut berättat. Två av dessa, som stod i vägen, ställdes först i mo-. raset., nedanför, men återflyttades till kullen vid sidan av vägen år 1925. Rester av två avslagna stenar stå vid kyrkogården. En sten blev grindstolpe. Det påstås, att det funnits en domarring vid Hojum. Man har gjort fynd av gamla yxor. Bortom åsens slut finner man ett annat gravfält med gravstenar i ringar, en varggrop m. m. Längre bort åt samma håll ligger en försvarsvall, troligen uppkastad på 1600-talet. Hojum var bebyggt vid Kr. födelse. 

Gravfältet på Ängen. 

I skogen bakom gården Ängen något åt sydväst ligger ett gravfält bestående av ett 60-tal gravar. De flesta av dessa rösen är järnåldersgravar, men några av dem är troligen från bronsåldern. 

Slipstenen vid Svenäcker. 

Slipstenen utgöres av en något urholkad infällning av kvarts i bergåsens granitmassa. Urholkningen har blivit till genom att stenåldersmänniskorna här slipade sina stenyxor mot berghällen med den hårdare stenarten. Ytan är också alldeles glatt och fin. Sådana sliphällar, vilka är ganska sällsynta i dessa trakter (endast två i Västergötland), bruka vara belägna nära ett vattendrag och en boplats, och så är även här fallet, ty än i dag rinner en liten på i bottnen av den nedanför bergryggen liggande dalgången. Under stenåldern rann här säkert en strid på eller älv. 

Litet längre åt söder finnes i samma bergås en ståtlig jättegryta, Prästgrottan kallad. Svenäcker var nämligen -Naglums sockens prästgård och en hel del av de präster, som bott där, ha ristat sina namn i grottans, väggar. 

FORNGÅRDEN.

En ryggåsstuga från Åsaka Landbogård. 

Dess ålder har icke kunnat bestämmas, men den kom troligen till omkring år 1 700. Den siste innehavaren, soldaten Åvall, har berättat, att byggnaden uppförts under Carl XII:s tid, och att den till att börja med tjänstgjort som krog. 

I redskapshuset finns i en av väggstockarna inristat årtalet 1734. 

Bronsåldersgraven vid Skogsstjärnan (från ungefär 1400'f. Kr.). 

Av gjorda fynd att döma förefaller denna grav att vara.,,,omkring 3300.-år-gammal. Graven rekonstruerades år 1936. Den hade raserats vid ett vägarbete 1889 och vid planerandet av Skogsstjärnans trädgård. 

I detta bronsåldersröse fann man en bältehake: (c:a 3300 år), alltså från bronsålderns 2:a eller 3:e period, samt en tudelad, ornerad pincett från samma tid. Ett flertal hällar tydde på en. hällkista, vilket även antyder gravens datering till den äldre bronsåldern. 

Då graven förstördes år 1889 hittades däri en bronsdolk. 

En klockstapel från Fors. 

I ett kyrkostämmoprotokoll från Fors på 1690talet återfinnes ett beslut om klockstapelns uppförande. Möjligt är även, att den uppförts tidigare. Man beslöt troligen år 1790 att reparera stapeln. Väderflöjeln ditsattes år 1855. 

Senare fynd: 

En milsten från 1770-talet från Marieströms egendom. 

En offersten, funnen i en gärdesgård på Lextorp. 

Hällkistan vid Skälsbo (mitt emot 'Poxens gård). 

Läge:Manföljer landsvägen ner mot Åkers 

ström och viker av på den lilla sidoväg, som leder förbi den restaurerade domarringen, Då kommer man till en bergshöjd med utsikt över älven mitt emot Poxens. gård. Kistan är cirka 4000 år gammal (från yngre stenåldern). Den upptäcktes, ytterligt vandaliserad, år 1925 av G. Lundén och iståndsattes av Trollhättebygdens fornminnesförening år 1931. Några takhällar var då nerfallna. Eftersom de var sönderslagna, ha de ej kunnat placeras på sin rätta plats utan återfinnas inuti kistan. 

Fynd: Ett eldslagningsverktyg av flinta, en spjutspets, en flintdolk, tre flintblad eller knivar, två skrapor, krukskärvor, kol, ett sandstensbryne, fragment av en urna och en mängd skärvor av flinta. 

Forsarna med Gallön och Toppön. 

De olika fallen i Göta älv vid Trollhättan med en sammanlagd höjd av 32 V2 m. är följ.:Gullöfallen 

på var sin sida om Gullön. (Beteckningen östra respektive. västra Gullöfallet är en mycket sen beteckning. Ursprungliga namnen är Gullöfallen samt Tjuv- eller Nolfallet på öns västra sida.) Det västra kallas Nolfallet respektive. Tjuvfallet. Sedan kommer Toppöfallet,omslutande denlilla Toppön.Den 

övre delenav dess västrafårakallas ävenden 

Tjuvfallet.

Under Oskarsbron rinner Stampeströmsfallet, och sedan följer ett lugnvatten kallat Hojums varp. Där nedanför komma de tre Helvetesfallen och sedan ett nytt lugnvatten, Olidehålan, och till sist Flottbergsströmmen. Fordom fanns vid Trollhättan många flera forsar, vilka ha försvunnit genom vattnets uppdämning. Så fanns förr en följd av forsar från Stallbacka udde ända ner till Åkersström. Deflesta av dessa är dock nu genom vattenhöjningarna förstörda.Vidden numera helt borttagna Kavelströmmen, vilken var en särskild gren av älven, låg Trollhättans första kallbadhus. (Ungefär i nya regleringsdammens nordöstra hörn.) 

Skräddareklinten

Skräddareklinten var ett stort klippblock, som sköt rakt ut över Nolfallet mittför Skogsstjärnan. Om denna klint berättas följande sägner. En skräddare, som bodde på västra sidan av älven, hade fått en flicka kär och ville gifta sig med henne. Hon var dotter till en rik man, som bodde på östra älvstranden, men då skräddaren var fattig, ville flickans fader ej tillåta giftermålet utan sade nej. Då han såg hur dottern sörjde, gav han till sist vika för de ungas böner och lovade, att de skulle få gifta sig, om skräddaren kunde sy brudklänningen, sittande på den spetsiga klippa, som sköt ut över Gullöfallet. Denne grep sig verket an, sömmade och sydde av hjärtans lust. Allt gick bra, och klänningen blev färdig. Han hade endast kvar att slå knut på tråden för att fästa denna. Men just då såg han upp och fick se flickan, som stod mitt emot på Gullön och sträckte .armarna mot honom, I glädjen och ivern glömde han, var han befann sig, sträckte ut armarna emot henne, förlorade balansen och störtade ner från sin höjd i det vilda, brusande svallet. 

År 1742 berättar Kalm Iforna dagar skall Kalms relation är den mest ursprungliga, de övriga endast mer eller mindre förvanskade återgivningar. Lundén det ha varit en skräddare, som för någon sin missgärning blivit dömd till döden, men som dock skall ha bekommit sin frihet med att lösa sitt liv därigenom, att han skulle sitta ytterst på samme klint med’ benen hängande över fallet och där sömma en klänning färdig. Han säges även gjort så och fått klänningen så nära färdig, att icke mera var övrigt än att draga ut tråden, som han slagit sömmen med. Han sägs ock efter goda vänners råd och varning kunnat hålla sig så, att han ej koxat ned på den häftiga strömmen, men nu, vid det han begynte draga ut tråden, skall han börjat kasta ögonen ned på det med gruvlig häftighet fallande och brusande vattnet, då han, som tros, därav blivit yr i huvudet och förfärad samt strax tumlat ned från klinten i det brusande fallet och således -omkommit. — Andra säga, att det varit en skräddare, som skulle göra sitt mästerstycke. (Kalms relation.) 

Skräddareklinten rasade och nedföll i strömmen den 1 april 1755 enligt en anteckning i Naglums kyrkobok, där det heter och strax därefter uppkom -såsom en dimma eller rök utur älven och .hördes ett långsamt dån.» — Den sista resten rasade någon gång på 1890-talet. Numera synes knappast något spår av Skräddareklinten. 

Tjuvhålan. 

Om Tjuvhålan berättas följande sägner: 

På gården Kjerten tjänade en flicka, vilken en dag plötsligt försvann och ej vidare avhördes. Tiden gick, och man hade nästan glömt bort henne. Hon hade emellertid blivit bortrövad av ett tjuvband, som hade sitt tillhåll i en klyfta vid fallen. Denna klyfta eller håla täcktes av ett jättestort klippblock, vilket nästan tycktes sväva i luften.. Ingen väg ledde dit ned, utan rövarna klättrande med fara för sina liv utför bergväggen, som stupade lodrätt ned mot fallet. Ingen visste heller om deras gömställe, och de hade länge gjort trakten osäker. I flera år hade de hållit flickan fången och hade aldrig låtit henne komma utanför hålan. Men nu led det mot jul, och flickan bad så bevekande att få gå fram till bygden och hämta litet julhalm att lägga på golvet i hålan. Hon fick också löfte om att göra detta men måste först med ed lova att inte visa sig för någon och att. inte tala till någon människa, Hon kom i skymningen fram till gården, där hon haft tjänst, smög sig fram och såg genom fönstret in i stugan. Hon såg då, att denna var tom, men att över den .flammande elden i den öppna spisen hängde en kokande gryta. Hon förstod att matmodern inte kunde vara långt borta och skyndade in, gick fram till spisen och sade högt och tydligt till grytan. Jag är Annika, som blev borta för många år sedan, och jag är hos rövarna, som bo vid fallet. Jag har bara fått gå hem för att hämta litet julhalm men måste gå tillbaka igen. Följ mina spår i Matmodern, som var inne i kammaren bredvid, hörde som beräknat var dessa ord. Sedan gick flickan till ladan och hämtade en halmkärve samt återvände med den till tjuvarnas håla. Men under det att hon gick, lät hon då och då ett halmstrå falla till marken, och genom att följa dessa kunde man komma tjuvarna på spåren. Till en början trodde man det ej vara möjligt, att de kunde finnas därnere, men snart såg man rök stiga upp ur klyftan, och snart hade man rövarna fast.

Olaus Magni skriver i sin år 1555 från Rom utgivna »Historia om de nordiska folken Invid 

det väldiga fallet vid Trollhättan eller Trollets huva finnes en beryktad rövarhåla, till vilken man kan komma på en smal stig, som användes uteslutande av rövarna själva. Enär strömmen är så våldsam och full av virvlar, kan ingen falla på misstanken, att illgärningsmän här skulle kunna samla sig i synnerhet under sommartiden. Under vintern däremot röjas de genom röken, som stiger upp från deras tillflyktsort och infångas hastigheten samt föras i häkte, och deras rov av dyrbart husgeråd, silver, -guld och värdefulla pälsvaror tillfaller konungens handkassa. Om så inom en tid av sex månader ingen laglig åklagare framträtt, åt vilken det stulna .godset enligt lag och sedvänja bör återställas, bygges härför på furstens befallning fartyg, som till den allmänna fredens upprätthållande avsändas på floderna ned till havet, eller anordnas det till andra försvarsändamål, såsom gravars (vallgravars) och ringmurars underhåll, allt efter fogdens omprövning. 

På gamla kartor över Trollhättan angives Rövarhålan eller Tjuvboden ligga på västra älvstranden. I en skildring från 1669 av okänd författare berättas, att vid det fjärde fallet på norra sidan har i forna tider, och då fejder pågått, varit ett tjuvenäste, som kallades Trollhätte, emedan troll där skola hava bott tillförene.Tjuvhålan rasade till större delen någon gång på 1600-talet och utplånades helt genom ett nytt ras på hösten 1922. 

Troligt är, att namnet Trollhättan häri eder sig just från höjderna på västra stranden. I heden tid troddes det, att de var tillhåll för troll och annat otyg, och efter kristendomens införande överflyttades denna folktro till att gälla tjuvar och rövare. — I gamla tider hette det alltid invid Trollhätta eller på Trollhätta — ej i Trollhättan. 

Tors namn. 

Beträffande Tors bad på västra stranden (bryggan ' mittför Gullön) berättas det sedan gammalt, att guden Tor här hade sin badplats. Namnet Tor återfinnes i gårdsnamnet Torsered och i Tors klint, namnet på den kala, runda bergstoppen ovanför Kvarnbacken (Strömsbergsbacken). 

Jättekastet (Trollsten eller Jordsten). 

Om jättekastet på östra stranden en bit nedanför Elv sluss förtäljes, att när kyrkan i Gärdhem byggts, störde klangen av klockorna jätten, som bodde i Kopparklinten. Hans hustru tog då klippblocket och knöt indet i sitt strumpeband för att 

från bergets brant kasta det mot kyrkan. Men 

just som hon lyfte det för att slunga stenen, brast 

strumpebandet, och stenen föll ned på andra sidan 

om älven, där den ligger än i dag*. 

Enligt en annan version berättas, att när trollen eller jättarna regerade invid fallen, hade en jättekvinna funnit stenen i sin strumpa och i sin förtrytelse kastat den över strömmen, varvid den vid nedslaget kluvits i två delar. 

Kopparklinten, med en höjd av 81 m. ö. h., användes enligt sägen av de gamla som ättestupa. 

Gullön. 

Gullön brukade strandbyggarna vid Trollhättan under ofredstider gömma sina skatter och dyrbarheter, för att fienden ej skulle få tag i dem. Den lilla bro, som ledde dit, revs, sedan man lagt dit skatterna. Under Gyldenlöve fejden 1676 gömde sålunda Hojums bönderna en del ägodelar på Gullön, där likväl danskarna upptäckte och tog dem. 

Traditionen om Näcken eller Strömkarlen i Trollhättefallen har kvarlevat intill mycket sen tid. Han troddes sitta på norra udden av Gullön och spela i månljusa nätter. 

En engelsman Horace Marryat skriver 1863härom i sin bok ”Ett år i Sverige”: 

*Denna sägen är ej original utan knuten snart sagt till  flertalet av våra jättekast. 

Det är icke minst att förstå, huru den gamle •och levnadströtte skalden kunde till sin harpa sjunga någon vild och hänförande sång om hjältar och deras bragder samt därefter kasta sig i den brusande .strömmen, där han uppehåller sig, icke längre som en gammal man utan i skepnaden av en Neck, vars musik arbetarna vid sågarna påstå sig i månljusa nätter höra ljuda över vattnets brusande. Näcken i Trollhättan är för övrigt en god ande, som straffar alla missdådare omkring Trollhättan.» 

I mitten av 1800-talet bodde vid Åkersström  en gammal skicklig fiolspelare, Ström-Ola kallad, vilken sades ha lärt sin konst av Näcken. 

Stastenen. 

Stastenen eller Starkodderstenen är en 3,5 m. .hög bautasten, rest på ett lågt bergparti mellan Nohabs tackjärnsgjuteri och Ljungkvists villa. Den stod förr på den plats, där gjuteri et nu ligger, men var kullfallen, när det byggdes, samt flyttades då och restes några stenkast från sin ursprungliga plats. 

Sagan berättar, att denna sten restes till minne -av kämpen Starkad eller Starkodder Aludräng. Han kämpade med åtta händer, d. v. s. han var i styrka jämbördig med fyra andra kämpar. Här på denna plats utkämpades en tvekamp mellan Starkodder och Hergrimer Halvtroll. Kampen gällde en flicka, Ogn, vilken de båda ville äkta. Kämparna möttes, säger sagan, »där borterst vid den övre forsen vid Edet d. v. s. Trollhättan. (Lilla Edet i var den nedre, Stora Edet eller Trollhättan den övre forsen). Starkad högg med fyra svärd, och där föll Hergrimer. Ogn beskådade kämparnas envig, men när Hergrimer var fallen, tog hon ett svärd och genomborrade sitt eget bröst och följde honom i döden, ty hon ville icke tillhöra Starkad.» Allt, vad Härgrimer ägde, bortförde sedan Starkad. 

Älven och öarna. 

Göta älv, som flyter genom Trollhättan, utgör sedan gammalt till största delen gräns mellan Västergötland och Bohuslän, och således även mellan Sverige och Norge under den tid, då Bohuslän tillhörde det senare riket. Ett undantag från älven som gränslinje utgöra dock de tre socknar, Vassända, Naglum och Ryr, vilka ligga på västra stranden och sträcka sig från Vänersborg i norr till Hjärtum i söder. Ett annat undantag är Lundby och Tuve socknar vid Göteborg, vilka också trots sitt läge på västra älvstranden sedan gammalt hört till Västergötland. Orsaken till dessa avvikelser är icke fullt känd. Enligt sägnen berättas, att under striderna mellan svenskar och norrmän på 800-talet bildade -svenskarna spärr mot norrmännen vid Åkersström och på Hisingen. I dessa socknar ha också ständiga gränsfejder utkämpats. 

Göta älv omtalas redan år 150 av greken Ptolemeus. Snorre Sturlasson jämte ett flertal äldre författare kalla den endast »Älven», men namnet  Göta älv anträffas i handlingar först mot slutet av 1600-talet som en modernisering av det fornnordiska Gautelfr = älven, i vilken det fanns ett gaut. Gaut är detsamma som utgjutning, ström, fors. Gautelfr är alltså strömmarnas älv, forsälven. Om någon älv skall kunna sägas göra skäl för detta namn, är det väl Göta älv med dess mäktiga forsar vid Vargön, Trollhättan och Lilla Edet. Den är 90,5 km. lång och sänker sig 44 m. på sin väg från Vänern till havet. 

Folket, som bodde vid Gaut, kallades gautar, d. v. s. män från Gaut, och deras bygd kallades Gautland. När bygden växte, blev det i sinom tid ett större område, som fick detta namn — Götaland. Denna namnform förekommer dock först på 1400-talet, som motsats till Svealand. Till götarnas rike hörde fordom även Bohuslän och norra Halland samt troligen Dalsland och Värmland. 

Gauternas eller götarnas rike har efter allt att döma bildats under de första 300 åren av vår tideräkning. Många av gauterna utvandrade söderut till trakten av WeichseL På 500-talet kom gauterna i strid med svearna i norr. En del fornborgar vittna ännu härom. I Göta älvdal ha många hårda strider utkämpats. Dessa strider mellan svear och göter varade troligen i flera hundra år. De slutade med att svearna fick övertaget, vilket så småningom resulterade i att i lag stadgades att svear äga konung taga. I konung Kristoffers landslag står det. Av hedne värld är Sveriges rike sammankommet av Svea- och Götaland.

Om striderna i dessa trakter har bi. a. Snorre Sturlasson mycket att berätta. Alvhem, som ligger i Göta älvdal mitt emellan Trollhättan och Göteborg, var troligen säte för ett av dessa genom sagan kända småriken, omfattande Bohuslän och säkerligen även Göta älvdal. Efter den siste konungens, Algaut, fall togs det i besittning av sveakonungen Erik Väderhatt, som här satte till styresman jarlen Rane den götske. Många av de andra fylkenas. hövdingar gav sig även under sveakonungen. Då emellertid Harald Hårfager redan lagt bygden norrom Svinesund under sitt välde, och Erik Väderhatt gjorde försök att erövra även detta område, blev det strid konungarna emellan. 

Harald hade år 872 härskepp ute och härjade hela vintern i Bohuslän. (Detta låg ännu på 800talet under svearnas välde.) Gauterna hade en här samlad vid gränsen runtom allt landet. Om våren, då isen smälte, satte gauterna pålar tvärs över Älven, så att Harald icke skulle kunna tränga upp i landet med skeppen. Harald lade sig då nedanför pålarna och härjade och brände på båda sidor om Älven. Sedan kom gauterna med en stor här och mötte konung Harald i en hård strid.. Manfallet var stort, och Harald vann seger. Han for sedan vida omkring i Götaland med en krigshär och hade många strider på båda sidor om Älven. Oftast vann han seger. Uti en drabbning föll Rane den götske. Sedan lade Harald under sig allt land norr om älven och väster om Vänern samt hela Värmland.

Han satte till hövding häröver sin son Gutorm. Göta älvdal förblev dock i sveakonungens bänder. En dag då Gutorm låg med sina skepp vid älvmynningen för att värja landet för härjande vikingar, kom. en sjökonung Salve  och började strid med honom. I denna strid stupade Gutorm. 

År 1026 möttes Sveriges konung Anund Jakob •och Norges konung Olof Haraldsson (Digre) i Kungahälla ochslöt förbundmedvarandra motKnut den store,konung i Danmarkoch England. 

År 1064 drog Harald Hårdråde i Norge sina skepp förbi forsarna vid Trollhättan, troligen i den dalgång, där Edsvägen sedermera gick fram. 

Magnus Barfot, Norges konung, gjorde anspråk på hela landet väster om Vänern, fastän detta redan formellt räknades till Sverige. Han kom därför i strid med sveakonungen Inge den äldre. Magnus for 1099 eller 1100 med en stor här upp i älven och härjade i sveakonungens land. Vid Fuxerna gick de i land. När de kommit över en å, som rinner där, mötte de göternas här. Det blev strid, norrmännen blev slagna och flydde, och många av dem dräptes i en fors (Sjuntorp?). 

Vid Huvudnäs skog,där Vänersborg nu ligger, ha även flera strider stått. 

Folket, som bodde vid Älven, kallades älvgrimar. Vid Malöga var redan under hednatiden trakten bebyggd. Offerstenarnamedde 70 offerskålarna visa, att här varit en forntida boplats.

Möjligt är ock, att det vid en farlig färd över vatten var brukligt att offra till gudarna för en god överfart. När kristendomen infördes byggdes här en kyrka, vilken omtalas år 1334. Antagligen offrades i kyrkan till helgonen för en god överresa. Mitt emot byggdes Naglums kyrka, vilken övergavs först år 1800, och vilken säkerligen även under sin första tid användes som offerkyrka. Då denna kyrka övergavs, en är den var så fallfärdig, att den ej gick att reparera utan nybyggnad måste ske, sammanslogs de-två socknarna Vassända och Naglum och ny kyrka byggdes gemensamt. Denna är Gustav-Adolfs kyrka, vilken fått sitt namn efter dåvarande kungen Gustav IV Adolf, I denna kyrka finnas i vapenhuset gamla gravstenar, vilka ditförts från de gamla kyrkogårdarna vid Vassända och Naglums kyrkor. Där finns även en kyrkklocka från Gustav Vasas tid, ditförd från Naglums kyrka. 

I närheten av färjstället vid Malöga—Naglums sund byggdes tidigt ett slott eller fäste på en av öarna i älven, vilken till minne härav än i dag bär namnet Slottsön. 

I älven ovanför vattenfallen ligga en mängd öar. Dessa är:Korsön, Kolön, Bockön, Grötholmen, Lövön, Flintön, Sågarön eller Ljuvön, Konvaljön, Slottsön, Ljungön, Långön, Stallbackaön eller Vredens ö, Prästskedesholmarna, Spikön och Malgön. på samtliga öar norr om järnvägsbron har genom fornminnesföreningen upptäckts boplatser från äldre stenåldern.

En av dessa boplatser på Lövön utgrävdes av Trollhättebygdens Fornminnesförening år 1936. Å öarna norr om järnvägsbron har man påträffat ej mindre än 26 verkstadsplatser för tillverkning av flintredskap. Tusentals verktyg, stenyxor, skrapor, knivar av flinta, små pilspetsar samt massor med avfall från tillverkningen (flera hundra kg.) har man funnit. Verktygen är dels. av flinta och dels av diabas från Halle- och Hunneberg ävensom av kvarts. I själva vattenlinjen har man kunnat •skönja ett flertal eldstadsgropar och hyddrester. Det var de första trollhätteborna, som här levde sitt liv för kanske 7000 år sedan. 

De första Trollhätteborna. 

Man trodde länge, att Falbygdens boplatser var de äldsta, men genom upptäckten av boplatser vid Vänersnäs i Vänern utanför Vänersborg och i Götaälvsområdet ådagalades, att Götaälvsområdet och Vänerns sydvästra strand varit platsen för landskapets första bebyggelse. 

Inom Frölunda socken invid Göteborg hittade man ett tjugotal äldre stenåldersboplatser, och vid Sandarna inom Göteborgs stads område konstaterades människors tillvaro redan för 9200 år sedan. Västergötland fick härigenom dubbelt så gamla anor än som förut antagits. 

Dess första invånare befunne sig på ett primitivt utvecklingsstadium och kände ej till megalitkulturen. De var fiskare, som från Själland och Jylland kommit över till Sveriges västkust och därifrån tagit sig in i Västergötland. Längs Göta älv från havet till Boskogen i Vassända-Naglum på .gränsen till .Hjärtum fann man 50 äldre boplatser. Den mest kända var vid Backa i Nödinge. Från Boskogen till ovanför Vargön fanns inga dylika boplatser. 

Den naturliga slutsatsen härav blev den, att fiskar och jägarfolket gått Trollhättan förbi och ej beträtt detta område. 

Lantbrukaren Karl Eriksson i Ladugårdsbyn riktade för ett tiotal år sedan (omkring 1925) herr G. Lundéns uppmärksamhet på vissa fynd av slagen flinta, som gjorts på Lövön under Erikssons barndomstid, då älvens vattenstånd var närmare 1,5 m. lägre än nu. 

Geologin hade emellertid antagit, att den postglaciala strandlinjen ovan Trollhättefallen gick vid 42 m. ö. h., varför Stallbackaöarna måste ha legat helt under vattenytan. Herr Erikssons påpekande föranledde emellertid en undersökning, och i november verkstadstads platser förekomma på de 13 öar vilka ligga norr om järnvägsbron. 

Man fann år 1934 c:a 500 flintredskap och massor av flintspån. De insamlade föremålen är genomgående små och är typiska för den äldre stenåldern. 

Man fann kärnor, borrar, köl-, hyvel-, skiv- och spånskrapor samt knivar av olika slag jämte små, primitiva pilspetsar. Av dessa märktes s. k. tvär eggade, bladformiga och eneggade. De sistnämnda hittades på Bockön och var av lika hög ålder som de, vilka funnits i Sandarna. Ett par hundra kg. skärv tillvaratogs. På Lövön konstaterades diabasverkstäder och ett 30-tal s. k. lihultyxor, 100-tals skrapor, skär- och spetsverktyg och 1932 fann man flintavfall från en boplats på Slottsön. 

Början av år 1934 företog Vattenfallsstyrelsen sänkningar av älvens vattennivå. Detta har senare upprepats vid flera tillfällen. 

Redan 1934 kunde man konstatera ett par stenåldersboplatser på Lövön, och man har nu efter en Tid flera tillfällen fortsatt undersökning kommit till :det resultatet, att ej mindre än 26 st, sådana bo- och massor av diabasskärvor. På de övriga öarna fanns även diabasverktyg fast utan samband med verkstadsplatser, 

Bland fynden på Lövön och Kolön märktes trindyxor av äldre typ. 

På Lövön tillvaratogs ett flertal av skiffer och kvarts formade skrap- och skärverktyg. Förekomsten härav (av flinta och diabas) visade att två skilda kulturformer här gått varandra till mötes. Flintverktygen var sannolikt de äldsta och representerade ett skede före det, då diabas från Halle- och Hunneberg togs till råvara för verktygstillverkningen. 

Härmed konstaterades sålunda, att Stallbackaöarnas bebyggelse var av tidigare datum än den s. k. megalittidens. Bebyggelsen sträcker sig med säkerhet ända till 7000 år tillbaka i tiden. Det enda, som talade häremot, var geologernas uppgift om att Tapeshavets gräns låg på 42 m:s nivå vid Stallbacka vid en tid av högst 7000 år tillbaka. Alltså föreföll en bosättning på öarna närmast efter denna tid otänkbar, då i så fall måste tänkas en strandlinje, som var flera meter lägre. 

Då gjordes en förfrågan hos H. Thomasson, en yngre geolog och pollenforskare, och denne bekräftade, att han redan vid sina forskningar funnit, att Tapeshavet nådde sitt maximum vid Stallbacka redan för 8000 år sedan. Herr T. ansåg, att tapesmaximum (stenåldershavets högsta höjd) vid Stallbacka inträffade c:a 6000 år f. Kr. samt att denna havsgräns stannade vid 37 m. i st. f. vid 42 m. vid medelvatten. Alltså kunde här ha varit en bebyggelse under äldre stenåldern, något som även de gjorda fynden bekräftade. Fackmannageologer, som tagit del av fynd och förhållanden här, ha numera även uttalat den meningen, att Stallbackaöarna varit bebodda av människor redan under tiden för Trollhättefallens uppkomst. Människans första framträdande vid Trollhättan torde alltså kunna tidsbestämmas till åtminstone 7000 år före våra dagar. 

Bosättningen torde ha ägt rum under en tid, då det s. k. stenåldershavet sträckte sig ända hit upp med en fjord, och då fallen ej funnos till. Här bjödos människorna en tillvaro i skydd mot såväl djur som människor. Fjorden bjöd på fisk och skogarna på villebråd. De enkla, lerklinade hyddorna byggdes nära vattnet, och här var även platsen för verktygstillverkningen. Inne i hyddan och ibland även tätt utanför densamma fanns en härd eller eldstad. På flera av holmarna har man anträffat åtskilliga sådana. 

Slottsön. 

På Slottsön, berättar sägnen, låg de beryktade Arngrimarnas borg, och här bodde kung Angantyr (Afzelius). På samma ö anlades sedan på 1360talet av konung Håkan, Magnus Erikssons son, ett fäste, kallat Ekholms slott, i syfte att skydda den gamla färdevägen Malöga —Naglums sund. Håkan hade vid fyra års ålder blivit vald till konung i Norge och blev efter sin broder Eriks död vald till konung även i Sverige 1362, där han regerade tillsammans med sin fader. Men redan 1363 inkallade stormännen Magnus systerson, Albrekt av Mecklenburg. Magnus och Håkan kunde icke göra något verksamt motstånd mot denne, utan redan i juli samma år hade de av det egentliga Sverige kvar endast en del av Västergötland (Göta älvdal), Bohuslän, Dalsland och Värmland. Detta område behöll Håkan kvar under sitt välde, även sedan Albrekt efter sju års strider gjort sig till herre över det övriga Sverige. 

Byggandet av Ekholms fäste skedde under kriget med Albrekt, och man förstår, att denna punkt vid den uråldriga färdevägen mellan Sverige och Norge* var en viktig plats, och Håkans mening var att genom fästet behärska denna. Hövitsman på slottet var säkerligen under denna första tid riddaren Erik Kettilsson Puke. Inom kort blev även slottet säte för ett län, Ekholms län, vilket omfattade Väne, Flundre, Bjärke och Valbo härader samt delar av Ale, Åse och Viste. Den äldsta bevarade frän Ekholm utfärdade handlingen är ett pantebrev mellan Faste Lang och Ragnvald Erengislason, daterat den 

 juni 1378. Enligt detta skulle en ko vara Tärd 12 öre, en oxe 3 mark och en tunna smör mark. 

Efter en tid hade emellertid även Albrekt råkat i onåd hos stormännen, bland vilka Bo Jonsson Grip var den förnämste. Han var rikets drots samt länsherre över Finland och 2/s av Sverige. Konungen hade flera gånger sökt frigöra sig från sitt beroende av Bo Jonsson, men hacie i stället alltid måst göra nya eftergifter. I förkänslan av att konungen efter hans död skulle försöka att till kronan indraga hans stora egendomar, tillsatte Bo Jonsson 1384 tio av rikets förnämsta herrar, vilka skulle bevaka arvingarnas intressen. Vid hans död två år senare sökte Albrekt också att göra sig till förmyndare för hans änka och barn. Det blev nu öppen ovänskap mellan konungen och de tio herrarna. 

Denna väg var med säkerhet endast en smal ridstig. Där den gick över Stallbacka ån 'har man funnit ett hundratal medeltida hästskor samt en stensättning tvärs över ån, tydligen märke efter en bro och dessa vände sig till kung Håkans änka,, drottning Margareta av Norge och Danmark, med bön om hjälp mot konung Albrekt. I ett brev. daterat Ekholms slott den 5 januari 1388, överlämnade en av dessa herrar, Algot Magnusson Sture, åt Margareta två fästen, Opensten och Öresten,, vilka behärskade infartsvägarna till Västergötland, från söder. Detta var den första trohetsförsäkran,. vilken från svenskt håli gavs Margareta. Härmed var brytningen med Albrekt ofrånkomlig.

I drabbningen vid Åsle 1389 bröts konungens välde över riket, en händelse, vilken hade Kalmarunionen till följd. Drottning Margareta, hennes son Olof* samt systersonen Erik av Pommern ha besökt slottet samt vid flera olika tillfällen vistats där. År 1404—05' vistades Margareta och Erik där under en tid avtvå månader. År 1413 nämnes i Eriks av Pommern skattebok namnet Trollhättan för första gången, då där skrives om Trollhätta kvarn, vilken »ligger invid huset» (slottet), och som för räntan allena mal till husens tarv, d. v. s. att mjölnaren som arrende för kvarnen var skyldig att mala den spannmål, som gick åt till slottets folk. — Ekholms slott förstördes troligen första gången under Engelbrekts befrielsekrig. Från denna tid finns en gammal sägen om Malögakungens bröllop. Ekholms slott innehades då av en dansk fogde, vilken som en tyrann regerade över bygden och höll sträng 

Denne möjligen men ej säkert uppsikt över dem, som ej villigt underkastade sig danskarnas välde. I Malöga bodde då en styvsint storbonde, Finn Dagsson, som kallades Malögakungen. Denne fann nåd inför fogden, ty han hade en vacker dotter, den fagraste i nejden, och henne hade den danske fogden beslutat att taga till sin brud, detta dock mot hennes vilja. En dag ställde man sålunda till med bröllop. Många gäster voro bjudna och hade också infunnit sig. Många människor hade dessutom samlats för att se på festligheterna, då det plötsligt uppstod en underlig oro bland folket. En pil viner genom luften, och slottsprästen, som skulle viga de båda, segnar död till marken, träffad i hjärtat. Några män omringar fogden och tar honom tillfånga, och ute i älven står Ekholms slott i lågor. —Det var Engelbrekts knektars och väneböndernas verk (år 1434). 

Fjorton år senare red konung Karl Knutsson Bonde sin eriksgata genom landet. Då han hunnit till Skara, mottog han från konung Kristian I i Danmark ett hotelsebrev, som förebådade krigsfara. I anledning härav gav han efter för böndernas böner och lät iståndsätta de fem förfallna fästen, som behärskade infartsvägarna till riket. Bland dessa fem fästen var också Ekholms slott. Hövitsman blev nu Lage Posse, fader till den genom Viborgska smällen namnkunnige Knut Posse, vilken troligen föddes på slottet. Under Posses tid som befälhavare blev slottet år 1452 belägrat av danskarna under befäl av Kristian I. Han hade erövrat Lödöse och stod nu med sin armé på Stallbacka, där han slog läger (Dannebacken?).

Ekholm avstängdes nu från all förbindelse och blev regelrätt belägrat. Borgen var dock ej lätt att intaga, skyddad som den var av den strida strömmen. Kristian hade ej heller några lämpliga båtar att komma över med. Enda sättet var sålunda att hungra ut fästet, och då all tillförsel av livsmedel var hindrad, måste Posse efter någon tid ingå en överenskommelse med Kristian. Enligt denna skulle. Posse överlämna slottet den 1 augusti, för så vitt svensk undsättning ej innan dess anlände. Något överlämnande skedde dock icke, en är Kristian redan före nämnda dag brutit upp och dragit vidare till Axvalla hus. Säkerligen är det om denna belägring prosten Grotte i Tunhern berättar i en år 1667 till regeringen ingiven rapport, då'denna efterfrågat antikviteter och monumenter, som kunde vara tillfinnandes inom församlingen».I Älven emellan Trollhättan och gamla färjestaden vid .Malöga, säger han, »finnes åtskilliga öjer, ibland vilka på den ena fordom ett slott varit haver, benämnt Ekholmen, av vilket än i dag synes rester av murarna nere i jorden. Gamla män i församlingen berätta efter sina förfäder, att de danske hava uti långlig tid samma slott belägrat. Man kan ock på denna sidan älven se, var de danske haft sitt läger. Under samma belägring hava de våra, som innehade slottet, lidit en stor hunger, och på sistone ej haft mer än ett svin, som de dagligen hava tagit fatt, så att dess grym tanden och skrän hördes uti fiendens läger, varav fienden utan tvivel tänkande dem på slottet vara väl provianterade — vart förorsakad att upphäva belägringen.

När slottet sedan slutligen förstördes är obekant, men troligen skedde det någon gång i början på 1500-talet (Lundens teori). En efterträdare till slottet var den s. k. Naglumssunds kungsgård med säte på Slottsön. Från denna gård finnas handlingar bevarade i Riksarkivet från åren 1556 — 1561. Av dessa framgår, att det varit en stor gård med icke mindre än 200 djur. Produkterna från gården har skickats till andra kronans gårdar Västergötland. Så har med sex båtar skett transport av gårdens alster från Åkersström till Älvsborgs fästning.

Troligt är, att gården ägt bestånd till 1594, då konung Sigismund gav Slottsön jämte övriga öar i förläning till fältöversten Torsten Lennartsson på Forstena, Lennart Torstenssons fader. 

Å Slottsön har Trollhättebygdens Fornminnesförning 1932 företagit försöksgrävningar, och därvid har framkommit murar, vallar samt ruiner av byggnader och ett försvarstorn. Vattenståndet var, då slottet låg där, 2,5 m. lägre än nu, varför ön då var mycket större. Den var omgiven av palissader. En stenbro, som ledde över två öar, förband den med Ladugårdsbyn. Till östra stranden ledde en vindbro. Själva slottet låg på öns norra del, och i söder låg slottsträdgården. Vid undersökningen har vidare gjorts en hel del intressanta fynd, såsom massor av djurben, medeltida tegelstenar, stora spikar, ett lås, en sporre, del av en hillebard, ett spänne, två armborstpilar, fyra knivar, medeltida hästskor, brynen, en sländtrissa och ett huggvapen cirka en halv meter och försett med benskaft. 

I Ladugårdsbyn hade slottet sina ladugårdar och på Stallbacka stallarna. 

Erik Dahlberg skriver i slutet av 1600-talet om .Ekholms slott*: »Edsborg, beläget i Naglums socken, uppå en holme i stora Göta älv, som uti Västgötalagen kallas Naglumssund, där ock stora landsvägen utur Västergötland inåt Dal och Norge fördom gått med en färja över Naglumssund. På denna holme har nu det i gamla tider fasta slottet och kungasätet Edsborg varit beläget uppå en övermåttan lustig och ljuvlig ort, eftersom förbemälte holme är kringränd (omgiven) av andra nio, åtskilliga med ekeskog och andra fruktsamma träd bevuxna holmar, de där giva ett härligt anseende ifrån sig.

Uppå östra sidan av älven har varit konungens stallgård, på norra sidan ladugården, som än i dag visa minnesmärken därefter och bibehålla namnen. Under jorden finnas ock vid denna tid av själva konungahuset åtskilliga rudera, :såsom valv och murar, vilka nogsamt utvisa att •där varit ett härligt kungshus. Allenast jordhö-garna samt en del av gravarna och slottets förborg äro denna tid bibehållna.

Efter Erik Puke voro Tord Clausson och Tord 

* Palmsköldska arkivet. Carolina Rediviva. 

Skytte av Sparresläkten samt Beronie Hallandsfarer Oxehuvud hövitsmän på slottet. 

Bland fynd, som fordom gjorts på ön, omnämnes från 1600-talets början, att då två kvinnor, Bryngel Eskilssons i Stavered och Karl Nilssons i Galltorp mödrar, jämte flera bönder på Slottsön grävt en källare enligt Lennart Torstenssons befallning, funno de i jorden järnringar, som man kunde förstå ha suttit på stora portar, samt skärvor av lerkärl. 

År 1688 berättade löjtnant Erik Grotte, att han i sin barndom sett några gamla stormhattar och ett stort värjfäste under kyrkoaltaret i Tunhem. Det hade sagts honom, att en man, Jacob Finne på Stallbacka, upptagit dessa med revåsar ur älven vid Slottsön. — År 1792 beboddes ön av en' fiskare, vilken där hittat åtskilliga krigstyg, då jorden plöjdes. — på nuvarande Yredens ö* ha legat sju högar, om krigargravar eller skansar är svårt att avgöra. — Under 1770och 1780-talen bodde :styckjunkaren Patrik Rutger Lilljebjelke på ön, och 1811 bodde där en fiskare, som byggt sig en liten-stuga samt ladugård. Denne berättade, att han en gång hört ett dån i jorden, liksom om några underjordiska gångar hopfallit. 

I Ladugårdsbyn fanns förr en gammal gravhög, kallad Aneshöjen, belägen på gården Höj en eller Högen. I denna sades en kung Ane, som bott på 

* Den har sitt namn efter en kanalvakt Vred, som bodde - där i mitten av 1800-talet. 

Slottsön, vara begraven. Den är numera förstörd genom grustag. 

Vid Ladugårdsbyn fanns en s. k. »bytå», där hantverkarna bodde. Så bodde därvid 1800-talets mitt en rödfärgare, som hette Petter Gaffel, en annan man, som rökte korv och skinkor, en, som brände brännvin, och en hudavdragare, den s. k. rackar’n, detta förutom de mera vanliga hantverkarna, såsom skräddare, skomakare m. fl. — Tån = en utväxt på den egentliga byn. Denna plats, finner man genom att gå bakom Karlsberg rakt åt väster. 

Broarna. 

Fyra broar leda numera över Göta älv vid Trollhättan. Fordom skedde färden över älven genom rodd sommartiden och färd över isen vintertid. I Strömsbergs trädgård bodde på 1850-talet en gumma, som hette Gunia, vilken rodde folk över älven mot betalning. Under vintern var det vanligt, att man for med häst och släde från Källstorp till andra sidan. 

Järnvägsbron var den av broarna, som byggdes först (1879). Landsvägsbron eller Kung Oskars bro byggdes 1889. Den är prydd med Oskar ILs namnchiffer samt med Västergötlands och Dalslands vapen (Älvsborgs län). Strömkarlsbron är byggd 1916, och granithuvudet, Strömkarlen, som pryder den, är gjort av konstnären Carl Eldh. Bron över Flottbergsströmmen är en hängbro, byggd 1914. 

Edsvägen. 

I en grustäkt söder om Skälsbo ha påträffats stockar på ungefär 1 m:s djup. De mätte 5 m. i längd och voro väl bevarade. Så stor var alltså vägens bredd. Man hade lagt 2 lager, ty vägen var utsatt för stark påfrestning av rinnande vatten o. d. 

Längs Göta älv, som på en lång sträcka utgjorde gränsen mellan danskt och svenskt välde, gick sedan lång tid tillbaka en viktig handelsied, som ej lät sig störas av krigiska konflikter rikena emellan. Här fördes varorna från Vänerns uppland och mellersta och östra Sverige ned till Västerhavet. Endast i sitt nedre lopp kunde älven befaras med båtar, då den i sitt övre lopp vid Lilla Edet, Trollhättan och Rånnum var avbruten av vattenfall. I stället begagnades den s. k. Edsvägen, som från Vassbotten och Brette* (Vänersborg) ledde ned till Åkersström. 

Edsvägen slutade vid Åkersström och ej i Lilla Edet, vilket med arkivforskningar ej förtrogna författare ibland vilja påstå. 

Varorna klövjades eller kördes i vagnar från Korsberget, lastageplatsen vid sjön Vassbotten, för att sedan föras vidare per båt. Ju mer handeln utvecklades, desto viktigare blev denna handelsväg. Därom vittna påbud om vägens iståndsättande av 

 Brette var en stad, som från skitet av 1500-talet till 1644 låg vid Vassbottens södra strand. Den flyttades sistnämda år till Vänersborg, som då grundlädes. På den plats där staden legat är en minnessten rest. 

Johan III, Karl IX och Kristinas förmyndarregering. Ända fram till 1780 begagnades Edsvägen för varutransport till Göteborg, men när en del av Trollhätte kanal blev fullbordad, avtog vägens betydelse. 

Landtransporten hade sina stora svårigheter, och dessa påpekades alltid av dem, som ivrade för kanalförbindelsen Vänern—Göteborg. Christoffer Polhem skildrade i bjärta färger de skadliga följderna av denna godsforsling. och hur den i grund och botten utarmade trakten och ödeläde ett förut blomstrande lantbruk, då bonden lagt all sin åker till äng och förvandlat all sin boskap i bara hästar». Hästarnas antal uppgick 1749 till över 900, och med dem kördes sagda år på Edsvägen omkring 75000 skeppund stångjärn m. m. Carl von Linné lämnar följande beskrivning av en fora: 

Edsmärren är merendels et eländigt kreatur, spändt för en simpel kärra, häftad vid sadeien, som frammantil har ett bröststycke, såsom en sele; öfwer den bårtra bogen på sadeien ligger en wedja, som uppehoiier kärrearmarna; öfwer den förra bogen ligger en annor, som uppehoiier en järnring med en hake, som häftes i kärrans arm; järnstängerna lägges långsåt i kors öfwer kärran, att ae räcka så långt fram, som sjelfwa märren; här brukas inga tömmar, utan går den ena märren efter den andra, så at en karl ofta körer 12 på 15 kärror, rnedeist det han går efter och ropar eller kastar sten; desse märrar weta artigt at gå utur wägen för hwarandra, hwilket wanan lärdt dem.

Det är mot bakgrunden av ovan relaterade handelspolitiska förhållanden, som det första förslaget om en segelbar vattenväg genom Sverige bör ses. Äran av detta bör av hittills funna urkunder att döma tillskrivas den kraftfulle Linköpingsbiskopen Hans Brask. Han skriver till rikshovmästaren Ture Jönsson (Tre Rosor) upp skall skäras emellan Vättern och Vänern för foreiön och köpmäns gods skull. 

Polhems dämme på ömse sidor om hängbron (mest välbevarat på västra sidan). Här uppfördes landfästen till den fördämning, som uppfördes under kanalarbetena på 1750-talet och genom olyckshändelse raserades 1755, varefter arbetet nedlades. 

Traktens missnöjda bönaer nedsläppte en natt timmer utefter älven och förstörde därigenom aröetet. (Motivet ej utrett, om det var sabotage eller enbart vårdslöshet.) 

En kort sammanfattning au kanalens historia. 

Göta älv blev tidigt en farled för trafiken mellan Västerhavet samt kustprovinserna därutmed och trakterna uppe i landet, framför allt då de stora bygderna kring Vänern och den därovanför belägna Bergslagen med hyttor och sågverk. For Gen direkta transporten av varor på båt mötte man då trenne hinder, nämligen fallen vid Lilla Edet, Trollhättan och Vargön, av vilka trollhättefallen voro de svåraste att besegra. Förbi dessa tre fall kunde man endast passera landvägen, vilket medförde många och dyrbara omlastningar av varorna,

redan tidigt väcktes den tanken att med en kanalled förbigå fallen för att på så sätt få en båtförbindelse mellan Vänern och Västerhavet. Det vittnar om stor framsynthet hos och ieder till ail heder för den store riksbyggmästaren Gustaf Wasa, att han först tog initiativet till en undersökning om möjligheten av en kanalled förbi Göta älvsfallen. 

Faderns initiativ upptogs av sonen Carl IX, som lät utföra en slussied vid Lilla Edet år 1607, sedermera ombyggd i flera repriser 1639 —1642 och 1782 —1784.

Den s. k. Carls grav vid Brinkebergskulle, som skulle ;eda sjöfarten förbi Vargöfaliet, blev färdig först är 1652. Emellertid återstod ännu den svåraste passagen, nämligen den förbi Trollhättefallen. Carl XII, som trots sina många krig ingalunda saknade sinne för fredliga värv, uppdrog åt Christoffer Polhem att verkställa en utredning om anläggandet av en farled förbi Trollhättefallen. Sprängningen utfördes med bergkrut. 

År 1718 avslutades ett kontrakt om anläggandet av en farled från Norrköping till Göteborg. Emellertid försenades arbetet genom konungens död och de politiska förhållandena. Först 1747 kunde arbetet återupptagas, och minnet härav ha vi i Ekeblads, Polhems och Elvh skissar, avsedda för pråmar och fartyg med farbara master* Dessa arbeten voro storartade för sin tid. men finge dock praktisk användning, emedan man ej lyckades dämma upp Flottbergsstrummen. Om dammets förstörande är förut berättat. 

Med ökad bebyggelse och trafik mellan Göteborg och dess uppland blev dock frågan om en farled från Västkusten till Vänern alltmer trängande och pockade på snar lösning. Trollhättans kanal och slussbolag bildades år 17 93, och år 1800 öppnades den s. k. Bergkanalen, varav namnet » 1800 års farled» kommer. 

Åren 1838—44 byggdes under ledning av friherre Nils Ericson en ny slussled med inalles 11 slussar förbi Trollhättan, och dessa hade 3 m:s 

tröskeldjup för att kunna släppa fram lika stora fartyg som de, vilka gin g o genom Göta kanal. Båda dessa slussleder voro sedan i bruk tiil år 1916. Även den senare farleden visade sig i början av seklet alltför liten. Tack vare industriens kraftiga utveckling i Vänerbäckenet uppkom krav på att även djupgående fartyg skulle kunna passera slussarna och införa importgods, sä att omlastning ej behövde ske i Göteborg. Efter vidlyftiga utredningar framlades av dåvarande chefen för Trollhätte Kanalbolag F. V. Hansen förslag till en ny slusslinje. (En minnessten över Hansen finns vid klaffbron.) Denna slussled blev omsider färdig och öppnades d. 25 okt 1916, och genom den kunna båtar med 4 m:s djupgående och lastande upp till 1500 —1700 ton passera. 

Detta var egentligen en återgång till Polhems idé med få men djupa slussar och vittnar därigenom om dennes stora framsynthet och praktiska sinne. 

Slussarna

I Trollhättan finnas fyra slussar, därav tre sammanbyggda och en enkelsluss. Slussens bredd är i portöppningen 13,70 m, Slusskammarlängden är 90 m. mellan trösklarna — 5,505 m. från den ena tröskeln till den ena porten och 2,745 m, från den andra tröskeln till porten (summa 98.250 m.). Översta slussens överkant ligger 40,3 m. ö. h. Slussens botten ligger 22,185 m. ö. h. Skillnaden här emellan blir slussens totala djup. 

Från detta djup bortfaller den del, som åtgår för slussarnas fyllning och tappning genom bottnens träbeklädnad, som ligger 24,5 m. ö. h. Användbart djup för fartyg blir således 15,8 m. 

Alla slussar äro försedda med dubbla bottnar, en undre bergbotten och en övre träbotten. De tjänstgöra som utjämmngs anordning vid vattentappningen. Vattnet urtappas genom bottenluckor, som leda till tunnlar. 

Trollhättans kraftverk. 

Kvarnar och industrier (pappersbruk, Stridsber & Biörcks sågbladsfabrik) togo tidigt sin drivkraft direkt från de framrinnande vattenmassorna, 

nom konstruerandet av rationellt arbe:ande vatten- 
turbiner och därtill kopplade elektriska generatorer 
kunde man senare tänka på att tillvarataga kraften 
i stor skala. 1907—1908 års riksdag beviljade ansslag. Arbetet bedrevs i så snabbt tempo, att den första energileveransen kimde ske den 2 5 mars år 1910. 

Kraftverket i Trollhättan har undergått flera ombyggnader och omfattar f. n. (år 1937) 13 maskinaggregat, som vid full belastning utveckla 135000 kW. Den samlade fallhöjden på turbinerna är 30 m., vilken erhållits genom uppdämning. Vid Strömkarlsbron finnas 2 valsdammar, vilka vid högvattenstånd kunna öppnas för att låta vattnet rinna fritt i den naturliga älvfåran. Från uppdämningen leder en bergkanal, som är ansluten till en fördelningsbassäng och leder till en byggnad, som kallas tub intaget, där avstängningsluckor inmonterats för varje maskinaggregat. Från denna byggnad iedes vattnet in till turbinerna genom i betong i berget ingjutna plåt tuber. 

När kraftverket utbyggdes för 3:e gången, tillkom en ny bergkanal, som delvis går genom en tunnel. År 1937 har gjorts ytterligare en uppdämning i östra älvfåran. Denna uppdämning har till ändamål att få ett tillskott av vattenmassan för de nuvarande aggregaten, emedan fallförlusten varit stor vid full belastning. Senare skall ytterligare byggas en kraftstation. (Hojumsstationen) med 3 aggregat om vardera 45000 Hkr. Den skall förlaggas vid Oscarsbron i närheten av Trollhättans kyrka. 

INDUSTRIER

Det största i Trollhättan befintliga verksxadsföretaget anlades 1848 av Antenor Nydqvist senior under namn av Trollhättans Mekaniska Verkstad, sedan 1850 benämnd Nydqvist & Holm och år 1916 ombildad till Nydqvist & Holm på -B., känt under förkortningen N.O.H.A.B. 

För närvarande äges verkstaden av Bofors. 

Tillverkningen har utgjorts av maskiner, giutgods, vattenturbiner, ångmaskiner, lokomotiv, traktorer och — sedan Bofors inköpt verkstaden — kanondelar m. m. 

År 1865 lämnade det 1:a lokomotivet verkstaden. 

Åren 1921 —1924 levererades 50C st. godstågslokomotiv till de ryska statsbanorna. År 1927 träffades avtal med turkiska regeringen om leverans av 100 st. godstågslokomotiv och 1500 st vagnar. Lokomotiv ha även levererats till Persien, Danmark, Finland, Argentina och Brasilien, 

Turbiner ha levererats till Statens kraftverk i Trollhättan, Porjus och till det ryska kraftverket Wolhow. 

Fabrikation av motorer för aeroplan bedrives av -ett dotterbolag Nohab Flygmotorfabriker A.-B. 

En flygplansfabrik har hösten 1937 uppförts på Älvstad, varjämte ett flygfält anlagts norr därom. 

A.--B. Stridsberg Sc Biörck (anlades vid Gullöfors år 1876). 

Grundläggare var Ernst Victor Stridsberg, som efter studier i England år 1868 i Torshälia började en tillverkning av sågar. Denna rörelse flyttades år 187 9 till Malgön vid Trollhättan. Senare förlädes verket till Knorren strax norr om Bergslagsbanans bro över Göta älv.

Tillverkningen består av sågar och maskinknivar, och stålet framställes i eget martinverk. 

Tacks fabriken (tacks = skopligg). 

Fabriken startades 1901, och var då en för landet ny industri. Fabriken låg först vid Silverbäcken men flyttades sedan tili Järnvägsgatan. Tillverkningen omfattar även tapetsörstift av ;ärn5 mässing och koppar, hålfotsstöd, järn och mässingstråd till skofabrikation m m. 

Stallbackaverken. 

Efter kraftverkets tillkomst blev Trollhättan ett viktigt centrum för den elektrokemiska industrien. Den store, svenske uppfinnaren G. de Lavai hade i Trollhättan påbörjat tillverkning av karbic, och experimenterat en elektrothermisk zinkmetod. 

Särskild industrihamn jämte järnvägsspår finns. 

A.-B. Metallurgisk industri (förut Ferrolegeringar). Se även A.-B. Metallurgisk industri längre fram. 

Den fabriken levererar det praktfulla »norrsken», som väcker de resandes förvåning vid deras besök i staden. 

Verket byggdes 1912 —1913. Under kriget beslagtogo engelsmännen en stor last krommalm på väg från Nya Kaledonien till Göteborg, och Ferro blev utan malm. Dylik malm finns även i Indien Rhodesia och Ural, 

På grund av malmbristen omlades fabrikationen efter andra metoder. 

En av verkets ledande män har vid ett tillfälle liknat Ferro vid »ett den modärna teknikens tempel, där man i stället för rökelse har rök, i stället för orgelbrus har ljusbågarnas sång och i stället för andakt svettigt jobb. 

Stallbackaverken till vänster om Stallbackavägen från staden räknat: 

Elektrotermiska fabriken nedlades 1930, emedan framställningav elektrotermisk zink ställde sig dyrare än vad priset på denna vara betingade på världsmarknaden. Även något koppar och bly utvanns vid zinkframställningen. 

Arbetet bedrevs vid detta verk med omkring 350 man, och produktionen uppgick årligen till 5000 ton zink, när verket gick för fullt. 

Järnkontoret begynte med ett försöksverk på Stallbacka redan 1908; och där framställdes huvudsakligen tackjärn. 

Det såldes 1929 till Vargö A.-B., som numera med en arbetsstyrka på 50 man tillverkar cromjärn och således konkurrerar med A.-B. Metallurgisk industri (Ferro). 

Stockholms super/osfai A.-B. begynte sin verksamhet 1915 med en arijetsstyrka o på i 50 nian. Man framställde klorater (halvfabrikat för sprängämnen samt ogräsutrotningsmedel) jämte karbid. Cyanicluerket framställde uteslutande ämnen för krigsbruk och nedlades omedelbart efter världskrigets avslutning. Verket hacie på sin tid en arbetsstyrka av 75 man. 

Mangano Siliciam tillverkade manganjärn för krigets behov och nedlades samtidigt med föregående verk. Arbetsstyrkan var 125 man. A.-B. Metallurgisk industri förhyrde verket 1932 och köpte det 1935. 

Höganäsuerket begynte 1917 med tillverkning av kiselkarbid och liknande produkter. Arbetsstyrkan var omkring 40 man. 

Till höger om vägen från staden räknat ligga följande verk: 

EL Kemisk produktion au fosfor (nedlades efter kriget). 60 mans arbetsstyrka. 

Olaussonska smältverket tillverkade kiseljärn. Detta verk såldes sedermera till Vargö A.-B. Detta bolag nedlade efter några år verket och har sedan sålt det till A.-B. Metallurgisk industri, som där bedriver tillverkning av crommalm. 

A.-B. Metallurgisk industri (kallades till en början Ferrolegeringar. Se föregående) begynte 1912 tillverkning av Ferrocromjärn för framställning av diverse rostfria metallsorter, och huvudtillverkningen är fortfarande densamma på det äldre verket. A. dess dotterbolag, förutvarande Mangano Silicium, framställes Vanadin, Wolfram och Moiybden m, m. att nyttjas vid tillverkning av rostfri plåt och dylikt. 

Verket jämte de till detsamma hörande inköpta verken är det största på Stallbacka och sysselsätter omkring 400 man. 

Elektrolytiska A.-B. tillverkade kiorater (huvudsakligast till tändsatser). Arbetsstyrkan bestod av omkring 55 man. Verket nedlades 1936. 

Skandinaviska grafit A.-B. tillverkar grafitelektroder för el. smältugnar m. m. 120 mans arbetsstyrka.) 

GÖTA ÄLV. 

Älven har ej längs hela sträckan utgjort gräns mot Bohuslän. Lundby och Tuve socknar på Hisingen ha av ålder räknats till Västergötland, som där alltså, gått över till älvens västsida. Men Norge, d. v. s. Bohuslän, hade på 1400-talet mark på älvens östsida i Nödinge socken. Det var »Skårdals skate». (Området blev aldrig avträtt till Norge utan endast annekterat av befälhavaren på Bohus. Denne lade beslag på Skårdal och norra Surte för de där befintliga kvarnarnas skull.) Detta område bildade en triangel med spetsen In i landet. Från spetsen gick gränsen vinkelrätt i nordvästlig riktning tillbaka mot älven, vilken den nådde vid herrgården Vilken (på svenska sidan gränsen). Hur fick Norge denna bit? En del tro, att Skårdalen var ett bytesobjekt, mot vilket Norge skulle ha lämnat Lundby och Tuve. Skriftställaren J. Kalén tror ei. att så är förhållandet, ty de ha tillhört Sverige, så långt historien går. Det skulle ha varit ett dumt byte av norrmännen. (2 socknar på Hisingen.) Kalén tror i stället följande.

N är Kristian den I regerade över Sverige och Danmark—Norge perioden 1448—1457, kom en order från kommendanten på Bohus fästning, att Skårdals invånare skulle erlägga skatt till kronan form av spannmåls malning på kvarnar i Surte åt knektarna på Bohus. Denna enkla administrativa åtgärd blev bestämmande för skårdaliriöarnas nationalitet ända till RoskiIdefreden, då hela Bohuslän blev svenskt. Svenskarna sökte genom upprepade protester återfå, vad kommendanten på Bohus lagtbeslag på. Området var som sagt aldrig avträtt, och gårdarna erlade sin ordinarie ränta till Sverige. Vid många tillfällen protesterades mot den olagliga annekteringen. 

Bohuslänska gränsmärken. 

Bohuslän var ett omstritt område, och striderna om landskapet ha varit legio. Det har otvivelaktigt varit en del av gauthernas eller göternas rike och blev senare införlivat med sveakungens välde, Genom strider på 870-talet under Harald Hårfager erövrades landskapet och införlivades med det nybildade norska riket. 

Två gånger senare kom Bohuslän i svensk ägo, nämligen åren 1000 —1019 och 1523 —1532 för att slutligen genom freden i Roskilde år 1658 återförenas med det land, med vilket det geografiskt sett rätteligen borde höra samman. 

Bohusläns gräns mot Västergötland markerades av älven från havet till Åkersström (ön Hisingen dock delad mellan Sverige och Norge). Vid Åkersström lämnade gränsen helt omotiverat älven och fortsatte sedan genom dalgången tvärs över Öresjön mot Väne Ryr, där Risån under någon mil intill gården Hallstensröd i Lane Rvr fick bilda en mer naturlig riksgräns. 

Varför uppstod denna gränsavvikelse vid Åkersström? Sägnen berättar, att när norskarna togo Bohuslän, bildade västgötarna spärr mellan Åkersström och Örsjön och tvingade angriparna att stanna här. Denna gränslinje är av hedenhös och är ett resultat av en segsliten kauiD mellan kungarna.

Gränserna voro först obestämda, sedan blev det märken i terrängen, och slutligen uppkommo exakta gränsbestämmelser. År 1273 lämnar Peter i Hjärtum vittnesbörd om gränsen allt ifrån Göta älv till Stora Le. Senare uppstodo förnyade .gränsbestämmelser med vissa förskjutningar av den äldsta gränslinjen. Lämplig litteratur härom är J. Kaléns Bohuslänska gränsmärken. 

Där berättas om Naudingia gränsmärke, som år 1273 och 1650 benämndes Nöduiga. K. säger, att det bör sökas vid Åkersström, där Marieströmsån utfaller. Den benämndes i handlingar från 1500och 1600-talen Nödinge ån. Nödinge på var således ej våra dagars Nödmgeå i Aie härad. Kalén har fastslagit, att det är fei. Gränsen vek av åt väster vid Nödinge å, men Nödinge på i Aie rinner ut i Göta älv på älvens östra sida. K. påvisar, att den Nödinge å, som historien åsyftade, var den å, som rinner upp i Vassända—Naglums socken. Den rinner från trakten av Gustaf Adolfs kyrka ner mot Göta älv på gränsen mellan Hiärtums socken i Bohuslän och Naglums socken i Västergötland. Den ån kallades i gamla tider Nödinse å (belägg härför finns i gamla handlingar från 1200talet och fram till år 1650). Senare bortföll namnet. Gränsen gick således helt naturligt mellan Bohusläns socken Hjär tum och Västergötlands Naglum. 

Var det Backa Olof Skötkonung och Olof den helige spelade om? 

Snorre Sturlasson berättar, att Olof Skötkonung --och Olof den helige vid ett möte i Kongahäila år 1020 sleto en tvist om ett landområde genom tärning spel dett land, som Ömsom skattat till Sverige och ömsom till Norge). Olof Skötkonung kastade först och fick »sexor all», Olof den helige fick likaså sex. Olof S. kastade ytterligare en gång och fick samma tal Då brusade den andre upp och slog tärningen med sådan kraft i bordet, att den gick mitt av och visade 6 och 1, På så sätt gick landområdet tiii Norge. Ingenstans finns antecknat, vilket område kastet gällde. Gamla forskare ha antytt, att Sverige och Norge ägde hälvten var av Hisingen, som i gamla tider hade 5socknar mot nuvarande 7. Varje land ägde förr och V2 socken, och kastet skulle ha gällt häivten av den tredje. Norge hade ju även sedan 3 socknar och Sverige 2. Vilken socken det gällde, vet man ej, men Kalén tror, att det var Backa, som hänger samman med Lundby och Tuve. 

Historiska händelser i trakten. 

I början av 1500-talet under den s. k. Bassefejden härjades Yäne-bygden av danskarna, vilka då bl. a. enligt sämen under flera år belägrade allmogen i Tunhemstrakten. Befolkningen flydde upp på Halle och Hunneberg. 

Under nordiska sjuårskriget 1563 — 70 berättas, »att Naglum, som låg vid danske kungens land, först blev utsatt för danskarnas överfall». De tre gränssocknarna på västra älvstranden, Vassända, Naglum och Ryr, voro alltid utsatta vid fejder, med danskar och norrmän. 

Ar 1612 under Gustav II Adolfs krig med Danmark brändes Tunhems prästgård av danskarna. 

Under den s. k. Gyideniövefejden 1675—79 utkämpades ett flertal strider i trakten, bl. a. vid Rånnum midsommarnatten 1676. Här förlorade svenskarna och drogo sig tillbaka till Forstena men fortsatte sedan till Göteborg. Gyldenlöve slog läger vid Forstena och låg där i tio veckor. Nu låg Vänebygden blottad och utan försvar. Gyldenlöve drog till Vänersborg, som tvangs att kapitulera och besattes med 400 norrmän. På västra älvstranden tågade sedan Gyldenlöve söderut. Vid Malöga satte han en styrka över älven, och 700 ryttare slogo 

läger vid Höga i Tunhem och härjade fruktansvärt runt om i bygden. I Ladugårdsbyn ha funnits lämningar efter ett fältläger och vid Malöga efter skansar. I Väne härad måste bönderna fly till skogs. De gömde sig på otillgängliga platser på Halleoch Hunneberg och sökte även gömma sina ägodelar för fienden. Hojumsbönderna gömde, som förut berättats, sina dyrbarheter på Gullön, där de dock upptäcktes och togos av danskarna.

Runt om i socknarna skövlades gårdarna och skogarna brändes. Ett hundratal gårdar i trakten blevo avbrända, bl. a. Malöga och Skälsbo samt hela Tunhem. Skogen vid Stallbacka och Hjuikvarn stacks i brand, varvid ett stort bestånd av ståtliga ekar blev lågornas rov. 

Sedan Gyldenlöve misslyckats med att intaga Göteborg, belägrade han Bohus fästning. Väne härad blev rensat från danskarna av de ia Gardie i spetsen för 6000 man. Han slog därefter norrmännen och danskarna i ett större slag vid Fors. Innan Gyldenlöve avtågacie, sattes Vänersborg i brand av en dansk styrka, och stadens kyrkklocka bortrövades. Den gör ännu tjänst i Vor Frelsers kirke i Köpenhamn. 

Då Gyldenlöve är 1678 i två månader belägrade Bohus fästning med en styrka på tiotusen man, var major Carl Gustaf Frölich till Onsjö kommendant där. Då Frölich var en gammal man, förordnade Kari XI överste von Börstell att övertaga befälet under belägringen. Denne hann ej dit i tid. 

Fästningen var redan omringad av danskarna, varior han ej kunde komma in i den. Han förklädde sig, säges det, då till kramjude och vandrade ivrigt säljande genom danskarnas linjer. När han kom till den sista av dessa, frågade han på sin brutna svenska, om det fanns någon som han kunde sälja till längre fram. Jo, till svenskarna, blev svaret, och 

Börstell fortsatte och kom så fram till den första svenska förposten. Alltjämt säljande kom han så ända fram till fästningsporten. Här rev han av sig lösskägget, och i stället för juden stod där en Ijushårig svensk. Han omtalade nu, vem han var, och blev insläppt. Börstell hade med sig konungens order, att försvararna ej fingo giva sig utan måste försvara sig intill sista man. Denna order uppläste Börstell för besättningen och lät männen med ed lova, att så skulle ske.

Det var nu endast 400 man kvar. Gyldenlöve kastade under belägringen in trettiotusen kanonkulor förutom bomber och granater. Svenskarna försvarade sig så, att de till sist kämpade utan vare sig mat eller ammunition i tre dagar. De stredo till sist med blanka vapen på vallarna. 

Mitt emot fästningen på Skårdalsberget stod Hamilton med sina svenska trupper, men dessa voro utan förbindelse med fästningen är danskarna trängt sig emellan. Börstell sände nu upp raketer för att draga Hamiltons uppmärksamhet till fästningen. Sedan detta skett, sändes granater, vilka nedföllo på Skårdalsberget. Dessa exploderade –ej utan uppletades av Hamiltons folk. De öppnadesoch befunnos innehålla skrivelser med upplysningar 
om tillståndet inom fästningen samt ett chiffer, enligt vilket Hamilton medelst ljussignaler skulle underrätta Börstell om huruvida hjälp snart vore att vänta. Hamilton signalerade till svar, att Gustaf Otto Stenbock var på väg söderifrån med en undsättning är på 7000 man.

Nu kunde Hamilton och hans folk på berget höra hurrarop från männen i fästningen och visste då, att de uppfattat det glada budskapet. När Stenbock anlände, voro emellertid 

endast 173 stridsdugliga män kvar av besättningen, men fästningen var kvar

På Karl XI:s tid fanns vid Korsberga hamn och lastageplats vid sjön Vassbotten i Vassända* socken kosacker som krigsfångar. Dessa tjänstgjorde som hamnarbetare, vilket en anteckning I Vassända kyrk- bok upplyser om.  Då 1690 det i koret straxt vid altaret grävdes ett driftställe åt Faktoren Måns i Korseberg, fann Asmund Klockare ena kruko i jorden med kol och asko uti och tu beiäten därhos, ett av koppar och ett av mässing, och när Kosacker sedan under arbete i Korseberg fingo se detta, bugade de sig, grät och kysstet, ropande: Crusifix, crusifix,

Karl XI besökte Trollhättan flera gånger. —Karl XII anträdde sm berömda ritt till Lund ifrån Trollhättan d. 16 maj 1718. Vid ett besök i Vassända eller Vatsända betyder vattnets ända. Det stora vattnet, Vänern, log nämligen slut bär. 

Vännersborg eller Trollhättan gav han bönderna rätt gent emot borgarna. Saken var den, att borgarna i staden åtagit sig att på Edsvägen forsla järnlasten, som kom på skutorna från Värmland för ett pris av 10 öre pr lispund. Sedan lejde de i sin tur bönderna i Vassända och Naglum och betalte dem 7 öre. Detta tyckte bönderna vara orättvist och klagade hos kungen, då denne under norska fälttåget vistades i Vänersborg;'. I sin skriv om säger Karl: »Den, som arbetar, skall lönen för sitt arbete. Den, som icke något uträttar, skall ingen förmån härav njuta. Därefter rätter och packer eder.

Carolus Rex.

På Torsbo, där Kjertens gamla gårdsbyggnad legat, har man funnit en gammal boplats från stenåldern. Denna gård var på 1500-talet kronotorp. 

Hit till gården Kjerten återvände någon gång på 1700-talet dess ägare, en karolin, dragonen Sven Flinkenfelt, från ryska fångenskapen. Därom har en hans ättling Niklas Svensson, som tills på 1S90talet ägde och bebodde Kjerten och Källstorp, berättat följande: Karolinen trädde in i stugan en sen och mörk vinterkväll, ja, det var visst själva julafton. Han var illa medfaren och blesserad, bl. a. var han enögd. Kläderna hängde i trasor, och hår och skägg var långt och tovigt. Han bad att få låna hus över natten, men hustrun, som var ensam inne, svarade, att det kunde eller vågade hon inte lova, förrän sönerna, som voro ute och fodrade kreaturen, kommo in. Men eftersom det var en helig kväll, kunde han få sitta ned på bänken invid spisen och värma sig så länge. Han satte sig ned och betraktade hustrun, som gick omkrina sina sysslor, men till sist kunde han ej behärska, sig längre utan sade: »Känner du inte igen mig. -Märit? Eller har du ingen plats för mig längre? När gårdshunden sedan kom in i sönernas sällskap, rusade han först skällande mot den främmande, men tystnade plötsligt och började slicka husbondens händer samt hoppa omkring honom i glädje. 

(Sven Flmkenfelt fullt historisk. Han omtalas i handlingarna på 1750 — 60-talen som innehavare av Kjerten.) År 1706 funnos i Vänersborg 59 sachsiska och 44 ryska krigsfångar. Dessa senare hade år 1718 ökats till 127, men de sachsiska voro då hemsända. Alla dessa fångar voro inkvarterade hos stadens borgare men hade sin frihet inom staden. De fingo arbeta med reparationer på gator och vägar. År 1718 kunde de ej längre hysas i staden utan transporterades till Göteborg. Vänersborg hade 1710 endast 421 mantalsskrivna vuxna personer. Det var alltså i en liten småstad dessa fångar voro inkvarterade. Allt eftersom underrättelser om de svenska krigsfångarnas hårda behandling i Ryssland anlände, blev behandlingen av de ryska fångarna i Sverige strängare. Så upplästes den 3 april 1711 en till magistraten i Vänersborg anländ skrivelse angående de svenska fångarna i Ryssland, »att de  skola mycket strängt och hårt bliva hållna och hanterade samt till långt avlägsna orter bortskickade, varför de måste leva i det största elände». Myndigheterna beordrades därför att hålla noga utsikt över de ryska fångarna. Säkert låg häri en antydan om, att man med hänsyn till de svenska fångarnas behandling inte behövde vara alltför öm mot de ryska. 

Arméns värvare besök och lockade mången dräng ur tjänsten. Så läsa i gamla handlingar, om. hur Johan Bengtssons änka inför Magistraten beklagar sig över att hennes tjänstegosse, för vilken hon ändå betalat mantalspenningar, vikit ur hennes tjänst och låtit leja sig som trosspojke, och nu, då hon skaffat sig en bondpojke i stället, som var allenast 12 eller 13 år, vilja värvarna taga även denne. 

Efterhand flyttades krigsskådeplatsen närmare staden. År 1717 uppmanar landshövdingen borgarna att sätta sina skutor i säkerhet och undanröja allt det trävirke, som låg upplagrat i staden för att. fraktas vidare till Göteborg, Borgerskapet. lovade, »att om så olyckligt skulle vara, att fienden anlände till orten, så voro de beredda att själva vilja sätta eld däruti och således förhindra fienden att av deras skutor och virke sig betjäna. 

Forstena gård i Tunhem tillhörde fältmarskalken. Lennart Torstensson och före honom hans fader,.. Torsten Lennartsson. Denne och hans hustru Märta Posse äro begravna i Tunhem, och deras gravsten är uppsatt i kyrkan. Lennart Torstensson var född • på Forstena år 1603. Bredvid gården åt norr är rest en av fyra mörsare omgiven minnessten. 

En annan bekant krigare från Gustav II Adolfs tid härstammar också från Tunhem, nämligen översten Olof Andersson Silfverlood. Han ägde Fristorp i Tunhem och har också sin gravsten i Tunhems kyrka. Honom besjunger den gamla visan: »I låga ryttar torp et vid höga Hunneberg ». Han började nämligen sin bana som simpel ryttare och hette då Lod men aalacies och fick namnet Silfverlood samt erhöll åtta hemman och en kvarn i förläning. Han hade då i 35 år varit med i danska, livländska, ryska och tyska krigen. Sjäiv hade han köpt icke mindre än 19 gårdar. Han dog 167 6 vic! '92 års ålder. 

GÅRDAR I TRAKTEN.

Stavered. Skattehemmanet Stavered omtalas samtidigt som Hojum år 1542. »Stav» är möjligen ett kortnamn av Gustav, och »red» betyder röjning i skogsterräng. 

Större delen av Egna Hem samt området ner till Kanaltorget är byggt på Stavereds marker. Den egentliga Staveredsmosse var således en mosse, som sträckte sig från Kanaltorget till Mossberget. Namnet är n u oegentligt. Gården var i forna tider kronoegendom men skänktes påj 1600-talet till Lennart Torstensson. 

Gården »Stallbacka» var under medeltiden platsen för slottet Ekholms stallar. Den var kronoegendom på 1300-talet men skänktes av konung Sigismund till fältöversten Torsten Lennartsson. Frälsehemmanet Hjulkvarn har fått sitt namn efter kvarnen i Svinnebäcken (på 1600-talet) och hörde förr säkerligen till Stallbaeka. Bland ägare på 1700-talet märktes en av Carl XII:s officerare Gustaf Adam Taube, 

Malöga tolkas som stranagrushög Malöga utgjorde vidmedeltidens slut egen socken och hade egen kyrka, sydost om grushöjden vid byn. Lämningar av denna voro synliga så sent som på 1800talet. Konung Sigismund donerade på 1500-taiet gården m. fl. andra områden till Constantia Eriksson dotter.  (dotter till Erik d. XIV). 

Under »Ftannibaisfejden» år 1644 anlades eri större jordskans vid nuvarande Älvstad, vilken skans återuppbyggdes vid Gyldenlöwefejden, varefter den åter fick förfalla, och vid profilregleringen av älven förstördes de sista resterna.

Olidan (läses 01 idan) 01 = odling och icla = bakvatten. En dei av gården torde hört under Koberg. Manbyggnaden är från 1700-taiet, och gården var 1790 direktionshus samt bostad för officerare vid kanalens ombyggande. 

Åker innehades liksom Flojurn på 1500 -taiet av Svante Stures änka Märta Leijonhufvud, och bland ägare på 1700-talet märktes David Jocknick, Gården kom senare i kanalbolagets ägo. Åren 1832. 

1852 beboddes Åker av översten vid kanalbygget, friherre Nils Ericson, en man, som betytt mycket för Trollhättans samhälle i ett tidigare skede. Det var under hans ledning andra kanalombyggnaden fullbordades. Senare efterträddes E. av Carl Wall. ström, som även bodde på Åker. 

Sylte återfinnes på 1500-talet. Namnet kan tolkas som röra eller smörja eller sumpig fläck. Gården ägdes på 1500-talet av Axel Leijonhuvuds .änka, den manhaftiga Ebba Lilliehök, grevinna Ebba, .som hon kallades. Hon betecknades som ett myc,ket resolut fruntimmer. 

Ryr öppet ställe i skogen. En ägare vid namn Torsten omnämndes på 1500-talet. Gården, som ursprungligen tillhörde kronan, skänktes liksom Malöga av kung Sigismund till Constantia Eriksson dotter. 

Källstorp torde i likhet med Kjerten och Knorren ha avsöndrats från Laclugårdsbyn. Namnets första del kommer av Kettil. Gården donerades av drottning Kristina till Lennart Torstensson. 

Kjerten och Knorren donerades till Lennart Tor-stensson. Kjerten = litet stycke eller bit. Knorren = knut, knölighet i terrängen. 

Torsered omtalas på 1500-talet. Namnet betyder Tors röjning. Gården torde i tidigare år haft samma innehavare som Skälsbo. År 1797 inköptes den av Georg Carl von Döbeln, som under den tid han bodde på Torsered tog livlig de, i bygdens . angelägenheter, icke minst i vad det gäiide byggan-det av Vassända—Nagiums nuvarande kyrka, vilkens byggande han kraftigt protesterade emot. Redan efter ett år sålde Döbeln gården. 

Skälsbo Namnet påträffas på 1550-talet som Skielsbo. Skäl hänsyftar på gräns och skillnad, troligen med anledning av gårdens läge invid gränsen till det forna Norge. Ur gårdens historia kan nämnas, att den blev härjad under Gyldenlöwefejden. 

Åkersström påträffas på 1500-talet. Herrarna på Åker hade sitt fiskevatten i strömmen vid nuvarande Åkersström. Å. var slutpunkt för den gamla Edsvägen, som gick därifrån och upp till Brätte vid Vassbotten. Å. brev därför ett livligt samhälle, vilket emellertid förstördes via ett stort jordras år 1648, då 129 människor fingo sätta livet till. 

Kyrkogårdar. Kolerakyrkogårdar inom Trollhättans stad: 1 vid Järnvägsgatan—Hojum, 2 vid 

Åkersberg samt på gamla kyrkogården. 

Ödekyrkogårdar finnas invid Gärdhems, Vassändas och Nagiums kyrkoruiner. 

Minnen från ofredstider. 

Igenfyllda skyttegravar och skyttevärn finnas vid. forna fältläger. I Gärdhem funnos på 1600-talet 

fältläger. 

I Gärdhem låg fordom traktens tingshus vid gästgivaregården. En sten är numera rest på platsen. 

Några dala. 

År 1734 utbröt den första strejken i Trollhättan då flottningskarlarna vilie ha taxan höjd. 

År 1749 anlades i Trollhättan den första induistrien Hillerströms sågar och kvarnar. 

Trollhättans stad består av områden utbrutna ur socknarna Gärdhem, Tunhem och Vassända— Naglum. Huvuddelen av det först bildade samhället hade avskilts från Gärdhem. Västra delen hörde först till Naglums socken och sedan efter socknarnas sammanslagning till Vassända—Naglum. Trollhättan blev ett självständigt samhälle först 1861. Det hade då omkring 800 invånare År 1916 blev Trollhättan stad och nacle ciä cirka 140CG invånare. 

Den första skola, som inrättades i samhället, var Götiska Förbundets skola, som tog sin början 1818. Samhället hade då 500 invånare, och i skolan undervisades 15 gossar. Denna skola flyttades dock efter fem år till Mölndal. Under namn av Friskolan Kronprins Oscar fortsattes skolan i gamla skolhuset vid nuvarande Strandgatan -— utanför Sjöfrun 3 — till 1834, då den flyttades till det nybyggda skolhuset strax söder om stora dammluckan, där kraftkanalen nu går fram. En minnessten är i våra dagar rest bredvid den plats, där skolan låg. (Denna sten är rest av I. O. G. T. till minne av att Trollhättans första Goodtemplarloge här instiftades i nämnda skolhus.) Sedan byggdes 1864 gosslöjdskolan vid Storgatan. Denna var ursprungligen en Lancasterskola. Den byggdes på den plats, där ett av stadens äldsta hns, sågaren Petter Backs stuga, låg.* — År 1849 öppnades en flickslöjdskola i gamla gästgivaregården, där nu direktionsbyggnaden är belägen. Den flyttades 1852 till gamla skolhuset vid nuvarande Strandgatan och därifrån 1884 till nybyggnad på Drottningtorget. Denna revs 1937. 

Björndalen

År 1869 sköt engelsmannen Lloyd. som var en väldig björnjägare, den sista björnen i trakten, närmare bestämt i Björndalen, Den finnes uppstoppad i Göteborgs naturhistoriska museum, 

Munkebo vid Öresjö hörde troligen under medeltiden till Värnhems kloster, och munkar bodde där och brukade gården, därav namnet. 

Bergslagernas järnväg öppnades 1879. 

(Beträffande övriga upplysningar och data hänvisas till de i Stadshusets trappuppgång och övre vestibul befintliga inskriptionerna.) 

SÄGNER FRÅN TRAKTEN. 

Även i Åkers sjö skulle ett rå finnas. När kanalarbetet pågick på 1790-taLet, fick man ej sprängskotten att gå. Då avlossades ett skott under vattnet, och rået flög över Sylte skog till Hovgårdssjön, där det ofta var synligt. Sedan gick det bra med sprängskotten. Stenen i Glimminge skog vid Ängebacken. Vid gamla landsvägen vid Ängebacken finns en Runsten nu flyttat till Forngården. 

Katafalkformad sten.

Den sägs fordom ha burit en inskription, ehuru denna nu är utplånad. Längs denna väg gick Carl XII:s likfärd efter dödsskottet vid Fredrikshald. 

Här vilade karolinerna en snöig januaridag år 1719 under marschen från Uddevalla till Karlberg. Kistan med konungens stoft placerades på den naturliga katafalken, tills marschen anträddes över Vänersborg och Mariestad till Karlberg vid Stockholm. Vid Uddevalla stads torg finns ett hus, där konungens stoft balsamerades. 

Hälleberg.

(Ur Wallinders sägner om Hälleberg.) Berget har triangelform, och dess 1,5 mil långa kanter utgöras av lodräta väggar. Bergets avsatser kallas klevar. Under ofredstider har berget varit en tillflyktsort för den omkringboende befolkningen. Det finns gott om gömställen uppe på berget, och det berättas, att man även funderat på att göra. berget till en fästning. Ur bergets historia berättas bl.a. följande: Innan kristendomen predikades 

i dessa trakter, var bergklyftan mellan bergen tillhåll för jättar, troll, bärsärkar och stigmän. I skumrasket, när solen sjönk, kröp jättefolket fram ur porten (synlig vid Munkesten). De resande, som passerade förbi, ofredades svårligen av jättefolket. De jagades i snår och klyftor och fördes sedan vettskrämda ned i bergets salar. Därifrån hördes ofta flåsande, skrattande ljud och väldiga brak av nedfallande bergpelare. 

Vid Häckleklint hade Oden en helgad plats. Där samlades vikingar, som tröttnat på sitt vilda liv, och störtade sig utför ättestupans brant. (Ättestupans topp är en naturbildning.) Berget där visar stora egendomligheter. Ättestupan är omnämnd i sagans hävder. (Kopparklinten i Trollhättan är en liknande ättestupa.) 

Så kom kristendomen till trakten. Evangeliet predikades, och munkar kom och byggde Munkestens gästgivaregård. Kyrkor uppfördes i Tunhem, Flo, Brätte och senare på Malöga. Men kyrkklockornas ljud förtretade jättefolket. De stängde sig inne i berget. Den förnämste av anajättarna drog sig först undan, och så. småningom förd de övriga efter. Jätten blev ond. svor och förbannade och kastade stora klippblock. Då uppstod ett fruktansvärt ras i berget, och många dödades av de nedrasande bergmassorna, och de överlevande blev innestängda, ty de kunde ej efter raset återfinna porten. Hövdingen lär än i dag sitta inne i berget och med stirrande ögon ruva över människornas ondska. 

Detta var en fasans natt! Dagen efter syntes ett svart kors tecknat på bergväggen vid St. Hjärpetorp. Det hade Kalle Bergakung, som bodde ytterst på Snipan, satt dit. Halle Bergakung var nämligen ond på stigmän och jättetroll. Han vigde sedan berget och växterna åt Gud, och sedan den dagen levde man i fred för jättefolket på Hälleberg. 

Berömda personers besök i 'Trollhättan. 

I Trollhättans gästgivaregårds gästbok finnas flera kända personers namnteckningar, såsom polacken Kosciuszkos, H. C, Andersens, Tegnérs och F. A. Dahlgrens (Värmlänningarnas diktare). Esaias Tegnér besökte vid 22 års ålder Trollhättan d. 28 juni 1804 och skrev i gästgivaregårdens gästbok följande strof. 

”Göta kom i dans från Seves fjäll Kölar spelte på dess lugna flod. Plötsligt ur en borg av hällar Trollhättan i hennes färdväg stod. 

Skum och fasa trollet kring sig spydd seglaren såg och bävade och flydde. 

Snillet kom! — Med mäktig hand, slog det klippan, som föil ned och lydde. Och knöt så ihop i evigt band Ocean och fjällbons land.”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Senast uppdaterad 2017-08-17

Trollhättans Framtid

0734-487844

BG-NR 574-2515

Organisations nr: 802494-8336

Kontakt person

Dan-Axel Möllengård

0520-421044

0734-487844

mollengard@hotmail.com

Dan Möllengård

 

www.mollengard.se